Ropa inte hej

Igår var en jävla skitdag. Fram tills igår hade vi lämnat Birgitta i fred för att inte störa samhället och för att inte släppa ut värmen från kupan. Jag var ju dit för en vecka sedan och då såg det ok ut. Där var inte mycket liv utanför kupan, men där var ett gäng arbetarbin som flög runt. En kamikaze-tjej kom ju till och med och hälsade mig “välkommen”. Det kändes jävligt skönt då. Då hade vi inte failat dem.

Men så åkte jag dit igår för att öppna och göra en första inspektion. Det var hyfsat varmt och solen tittade fram mellan molnen då och då. Den härliga doften när man drar på sig dräkten. Någon slags blandning av honung, vax och ett otal bistick. Man hör nästan surrandet när man tar på sig hatten efter att den legat på hyllan hela vintern.

Tyvärr var det extremt tyst när jag kom fram till kupan igår. Men ärrad av tidigare attacker från Birgittas undersåtar så puffade jag ändå lite rök vid flustret, ingången, innan jag tog av locket. Men jag hade hellre fått några stick än att mötas av den totala tystnaden. Översta lådan var i princip tom bortsett från lite honung. Men i undre lådan fanns det några yngelceller och ett litet gäng bin. Tyvärr inga vid liv.

Trist som fan. Men vi har lärt oss en hel del. Och det kommer bli mycket research på invintring i år. Jag vill ju inte ge upp biodlingen på grund av det här. Sådana här förluster hör till vanligheten. Men även om hon var något av en bitch, så hade det varit ganska mysigt att flytta hem henne till mig nu i vår.

Så ja, det blev alltså ett skittråkigt avslut på första biodlaråret. Hoppas nästa blir bättre.