Pestskråp
Pestskråp, Petasites hybridus, pestrot eller pestilensrot, som den också kallas, anses av många vara ett jobbigt ogräs. Vilket kanske inte är så konstigt då de kan vara svåra att få bort. De sprider sig gärna och kan lätt ta över områden i t.ex. hagar där man kanske hellre vill ha gräs.
Men när vi pratar nektar och pollen så får blomman högsta betyg. De blommar också förhållandevis tidigt, i april-maj. Så att blomman uppskattas av bin är högst troligt. Vilket också är anledningen till att jag sått egen pestskråp här hemma. Jag kanske är lite paranoid, men de får stå i krukor så att de inte tar över hela trädgården. Det hade varit lite smått jobbigt.
Växten infördes av munkar på 1300-talet och ska ha använts sedan medeltiden i medicinskt syfte. Roten användes mot kramper och gallbesvär men ansågs också kunna bota pest, därav namnet.
Digerdöden, eller svarta döden som den också kallades, spred sig från Kina där det utbröt år 1334. Den dödade var tredje person i Europa. I princip alla som drabbades av formerna lungpest och blodpest dog.
Men det var inte bara roten som användes. Pestskråpens stora rabarberlika blad ska ha använts färska och krossade i omslag på sår för att befrämja läkning.
Tyvärr är det alltså inte blommans nektar som botar pest. Annars hade det varit intressant att kunna sälja pestskråpshonung och marknadsföra den som just ett botemedel mot pest. Då hade jag nog köpt en häst, en gammal vagn och startat ett rullande vintage apotek.