Bin, rök och eld

Bin och rök hör, mer eller mindre, ihop när man kommer till biodling. Ett av de klassiska redskapen som man säkert tänker på när man föreställer sig en biodlare, är en rökpust. Det är en behållare som laddas med bränsle som tänds fyr på, och med en liten bälg kan man blåsa ut röken ganska kontrollerat. Jag använder den nästan varje gång som jag inspekterar kuporna för att bina ska bli lugnare och för att jag då slipper ilskna bin. Innan inspektionen får flustret, ingången till bikupan, en puff eller två samt ett par under locket när det öppnas.

Det som bland annat händer när man blåser in rök i kupan och kring bina är att man döljer eventuella dofter som till exempel vaktbina kan släppa ut. Röken maskerar helt enkelt om något bi skulle få för sig att kupan behöver försvaras. Eller om något bi skulle skadas, så döljs även de dofterna.

Att lugna ner bin med hjälp av rök har biodlare känt till länge. De tidigaste bevisen för biodling, som är över 4000 år gamla, visar att man redan då använde rök. Och med tanke på att människan kunnat kontrollera eld ännu tidigare, så kan vi nästan anta att man kände till tricket med bin och rök även innan detta.

Magar fulla av honung

En annan sak som händer när bina känner doften av rök, är att de gör sig redo för en skogsbrand. De fyller magarna med honung, och har då alltså inte tid att bråka med biodlaren. Och det verkar vara den vedertagna sanningen att bina gör så här, med syftet att evakuera kupan. Jag har själv fått det berättat för mig, att detta är anledningen. Läser man på wikipedia så beskrivs det så här: ”Bina tenderar att samla på sig honung som en förberedelseåtgärd för att kunna utrymma kupan i händelse av brand.”

Jag fick inte riktigt ihop logiken när jag hörde det första gången, att hela svärmen skulle ut och flyga mitt i en skogsbrand, men tänkte inte mer på det då. Nu läser jag en bok vars författare också tvivlar på att denna förklaring inte stämmer. Författaren till boken heter Thomas D. Seely. Han är en professor i biologi som har studerat honungsbin under lång tid och skrivit flera böcker i ämnet. Bland annat The Lives of Bees, som jag läser nu.

Överlevare i Sydafrika

I en studie av Apis mellifera capensis, en sydafrikans underart av honungsbiet, undersöktes 17 vilda bisamhällen i Sydafrika, efter att en löpeld dragit fram och bränt tio kvadratkilometer till aska. Samtliga samhällen hade överlevt, även om en del av deras bon förstörts, och de levde för stunden på den honung som de samlat på sig i magarna. Kanske kan det vara så att bina, istället för att göra sig redo att fly, gör sig redo att rida ut stormen? Kanske är chanserna för överlevnad större om de kraftsamlar i boets djupaste del, jämfört med om de skulle ge sig ut och flyga bland eldslågorna?